Direkt till innehållet

Skriv för att söka i terapirekommendationerna

Ex. demenssjukdomar

Inledning – Allmän del

Vaccinationer är en av de viktigaste åtgärderna för att förhindra och minska spridningen av smittsamma sjukdomar. En begränsad smittspridning kan även minska behovet av antibiotika. Förutom ett personligt skydd är vaccinationer en folkhälsoinsats för allas bästa. En hög anslutning till programmen är därför viktigt och bygger på befolkningens tillit till organisationen och vaccinerna. Framgångarna har varit påtagliga. Många barnsjukdomar har kraftigt reducerats. Smittkoppor har till och med kunnat utrotas.

Regleringen av vaccinationsprogram

Regeringen fattar beslut om vilka sjukdomar som omfattas av nationella vaccinationsprogram. Där ingår det allmänna barnvaccinationsprogrammet och de riktade programmen för barn i särskilda riskgrupper. Regioner och kommuner ska svara för kostnaden. De vaccinationer som ingår ska erbjudas den enskilde kostnadsfritt.

Några vaccinbegrepp

Vacciner kan delas in i två huvudgrupper efter sin verkningsmekanism:

Vaccin med levande försvagade virus eller bakterier har mist sin sjukdomsframkallande förmåga men stimulerar till immunrespons, som liknar den vid naturlig infektion, med god antikroppsbildning och cellulär immunitet. Sådana är MPR-, BCG-, varicella-, gula febern-, rotavirus-, oralt tyfoid- och nasalt influensavaccin. Levande försvagade vaccin behöver ingen tillsats av adjuvans.

Levande försvagade vaccin ska som regel inte ges till personer med nedsatt immunförsvar då de kan ge upphov till allvarlig sjukdom.

Vaccin med avdödade, inaktiverade smittämnen innehåller hela eller delar av avdödade mikroorganismer. Exempel är DTP (difteri, stelkramp, kikhosta), polio, Hib, pneumokocker och hepatit B. Vid tillförsel av dessa vacciner kan ingen förökning av smittämnet ske i kroppen. Till vaccinet tillsätts som regel ett adjuvans (oftast aluminiumföreningar) för att stimulera immunsystemet. Avdödade vacciner kräver oftast upprepade doser för ett långvarigt och gott skydd.

Grundvaccination innebär en eller flera doser som ger ett primärt svar, men sämre immunologiskt minne. För att åstadkomma ett gott och långvarigt skydd behövs påfyllnadsdoser.

Exempel: I barnvaccinationsprogrammet ges DTP-Polio-Hib-Hepatit B-vaccin vid 3 och 5 månaders ålder som grundvaccination. En första påfyllnadsdos vid 12 månaders ålder (se figur 23.1).

Figur 23.1 Grundvaccination

Ordinationsrätt

Läkare är behöriga att ordinera och förskriva alla läkemedel för vaccination. Sjuksköterskor som genomgått specialistutbildning till distriktssköterska eller inom hälso- och sjukvård för barn- och ungdom har rätt att ordinera vacciner enligt några namngivna vaccinationsprogram.

Läs mer om behörighet att ordinera i Socialstyrelsens föreskrifter HSLF-FS 2018:43.

Samvaccination och interaktioner

Om flera vaccinationer ges vid samma tillfälle används olika vaccinationsställen. Vilka vacciner kan kombineras? Som regel gäller:

  • Flera levande vacciner kan ges samtidigt eller med minst fyra veckors mellanrum.
  • Avdödade vacciner kan ges oberoende av när andra vacciner ges.
  • Efter blodtransfusion bör det, om möjligt, gå tre månader innan levande vaccin ges. Blod kan innehålla antikroppar som försvagar effekten av levande vaccin.
  • Efter BCG-vaccination ska det gå tre månader innan annat vaccin ges i samma arm.
  • PPD går bra att sätta samtidigt med MPR. Då PPD-reaktionen tillfälligt kan försvagas av MPR-vaccinet bör det annars gå sex veckor efter MPR innan PPD sätts.
  • Hyposensibilisering: Det bör gå minst en vecka mellan vaccination och hyposensibilisering. Vaccination kan genomföras oberoende av pågående behandling med Grazax, oral immunterapi vid pollenallergi.

Biverkningar

Nära 99% av alla barn i Halland har fått samtliga vaccindoser vid 2 års ålder och allvarliga biverkningar är synnerligen ovanliga. De avdödade vaccinerna som ingår i allmänna barnvaccinationsprogrammet ger ofta milda lokala biverkningar i form av rodnad, svullnad, ömhet och feber. MPR kan ge feber och en mild sjukdomsbild med mässlingsliknande utslag efter 7-14 dagar. Vaccinreaktioner är inte smittsamma.

All hälso- och sjukvårdspersonal är skyldig att rapportera misstankar om vaccinbiverkningar till Läkemedelsverket (LMV). Även privatpersoner kan anmäla en misstänkt biverkan direkt till LMV. Rapporteringen kan göras via Läkemedelsverkets webbplats.

Allergier och beredskap

Av vaccinerna är det endast vaccin mot MPR, TBE, influensa och gula febern som innehåller rester av äggprotein. Risken för anafylaktisk reaktion är dock extremt liten. Flertalet äggallergiker får ingen reaktion. Läkemedelsverket rekommenderar att endast den grupp barn som tidigare fått svår allmän reaktion efter kontakt med spårmängder av ägg bör vaccineras på barnklinik. Övriga äggallergiska barn kan vaccineras enligt gängse rutiner vid BVC eller elevhälsans medicinska insats (EMI) i skolan.

Läkare och i förekommande fall sjuksköterskor som ansvarar för vaccination ska ta reda på om personen tidigare haft symtom på överkänslighet, i så fall mot vilka ämnen, och förvissa sig om att inga kontraindikationer föreligger. Läkarnärvaro krävs vid vaccination av personer som har ökad risk för överkänslighetsreaktion. Alla som vaccinerar ska ha beredskap för att hantera akuta tillstånd såsom allergisk reaktion och kramper. Sannolikheten för en akut reaktion vid vaccination är ytterst liten.

Länkar

Vaccination vid immundefekt och immunsuppression

Sjukdomar som kan medföra nedsatt immunförsvar innefattar bland annat blodmaligniteter, hiv och medfödd immunbrist. Behandlingar som är immunsupprimerande är t.ex. cytostatika, biologiska läkemedel, läkemedel som ges efter transplantation och steroidbehandling (Barn: ≥ 0,25 mg Prednisolon per kg/dag, Vuxna: ≥ 15 mg Prednisolon per dag i minst en månad).

  • Levande vacciner är som regel kontraindicerade vid immunsuppression.
  • Avdödade vacciner har sämre effekt om de ges under pågående immunsuppression.
  • Vaccination av närstående till immunsupprimerad rekommenderas för att minska exposition, t.ex. influensa och varicella.

Vaccination vid graviditet och amning

Grundregeln för vaccination under graviditet bör vara att vaccin endast ska ges om det finns en hög risk för exponering för allvarlig sjukdom, se nedan. Detta eftersom kunskapen om eventuella risker för fosterskada efter flera vacciner är ofullständigt kända. Dessutom skulle en eventuell feberreaktion eller anafylaktisk reaktion kunna vara ogynnsam för fostret.

Levande vacciner är kontraindicerade vid graviditet. MPR och vaccin mot gula febern skall inte heller ges en månad före planerad graviditet.

Barn till mödrar med immunsupprimerande behandling under graviditeten bör i normalfallet inte vaccineras med levande vaccin de första sex levnadsmånaderna. Se avsnitt Rotavirus respektive avsnitt Tuberkulos.

Gravida som utsätts för stor smittrisk kan behöva vaccination. Vaccination av en gravid kvinna kan ibland även rekommenderas för att skydda hennes spädbarn mot infektion.

Influensavaccination bör ges till gravida utifrån nationella rekommendationer från graviditetsvecka 16. Om annan medicinsk riskfaktor föreligger bör kvinnan vaccineras tidigare under graviditeten, se avsnitt Influensa.

Mångårigt använda och väl utprövade vacciner som tetanus, difteri, pertussis, polio och influensa anses ofarligt att ge. Det gäller även vaccin mot hepatit A – en infektion där gravida löper ökad risk för allvarlig sjukdom.

Amning utgör så gott som aldrig hinder för vaccination. Ett undantag är Gula Febern-vaccin som inte bör ges till ammande kvinnor.

Länk

Se Kunskapscentrum för infektioner under graviditet

Senast ändrad: