Inledning – Allmän del

Vaccinationer är en av de viktigaste åtgärderna för att förhindra och minska spridningen av smittsamma sjukdomar. En begränsad smittspridning kan även minska behovet av antibiotika. Förutom ett personligt skydd är vaccinationer en folkhälsoinsats för allas bästa. En hög anslutning till programmen är därför viktigt och bygger på befolkningens tillit till organisationen och vaccinerna. Framgångarna har varit påtagliga. Många barnsjukdomar har kraftigt reducerats. Smittkoppor har till och med kunnat utrotas.

Regleringen av vaccinationsprogram

Regeringen fattar beslut om vilka sjukdomar som omfattas av nationella vaccinationsprogram. Där ingår det allmänna barnvaccinationsprogrammet och de riktade programmen till särskilda riskgrupper. Regioner och kommuner ska svara för kostnaden. De vaccinationer som ingår ska erbjudas den enskilde kostnadsfritt.

Sedan sommaren 2022 finns ett regionalt beslut om att alla personer oavsett ålder som anses ha otillräckligt skydd enligt Folkhälsomyndighetens rekommendationer för vaccination ska erbjudas kostnadsfri vaccination mot mässling, röda hund, difteri, stelkramp, polio och kikhosta.

Några vaccinbegrepp

Vacciner kan delas in i två huvudgrupper efter sin verkningsmekanism:

Vaccin med levande försvagade virus eller bakterier stimulerar till immunrespons som liknar den vid naturlig infektion, med god antikroppsbildning och cellulär immunitet. Sådana är MPR-, BCG-, varicella-, gula febern-, rotavirus-, oralt tyfoid- och nasalt influensavaccin. Levande försvagade vaccin behöver ingen tillsats av adjuvans.

Vaccin med avdödade, inaktiverade smittämnen innehåller hela eller delar av avdödade mikroorganismer. Exempel är DTP (difteri, stelkramp, kikhosta), polio, Hib, pneumokocker, TBE, HPV och hepatit B. Vid tillförsel av dessa vacciner kan ingen förökning av smittämnet ske i kroppen. Till vaccinet tillsätts som regel ett adjuvans (oftast aluminiumföreningar) för att stimulera immunsystemet. Avdödade vacciner kräver oftast upprepade doser för ett långvarigt och gott skydd.

Grundvaccination innebär en eller flera doser som ger ett primärt svar, men sämre immunologiskt minne. För att åstadkomma ett gott och långvarigt skydd behövs påfyllnadsdoser.

Exempel: I barnvaccinationsprogrammet ges DTP-Polio-Hib-Hepatit B-vaccin vid 3 och 5 månaders ålder som grundvaccination. En första påfyllnadsdos ges vid 12 månaders ålder (se Figur 23.1).

Ordinationsrätt

Läkare är behöriga att ordinera och förskriva alla läkemedel för vaccination. Sjuksköterskor som genomgått specialistutbildning till distriktssköterska eller inom hälso- och sjukvård för barn- och ungdom har rätt att ordinera vacciner enligt några namngivna vaccinationsprogram.

Läs mer om behörighet för sjuksköterskor att ordinera i Socialstyrelsens föreskrifter HSLF-FS 2018:43. För vaccination av covid-19, se Socialstyrelsens föreskrifter (HSLF-FS 2020:81) om behörighet för sjuksköterskor att ordinera läkemedel för vaccination mot sjukdomen covid-19.

Samvaccination, interaktioner och intervall

Om flera vaccinationer ges vid samma tillfälle används olika vaccinationsställen. Vilka vacciner kan kombineras? Som regel gäller:

• Flera levande vacciner kan ges samtidigt eller med minst fyra veckors mellanrum.
• Avdödade vacciner kan ges oberoende av när andra vacciner ges. Detta gäller även perorala levande försvagade vacciner.
• Efter blodtransfusion bör det, om möjligt, gå tre månader innan levande vaccin ges. Blod kan innehålla antikroppar som försvagar effekten av levande vaccin.
• Efter BCG-vaccination ska det gå tre månader innan annat vaccin ges i samma arm.
• PPD går bra att sätta samtidigt med MPR. Då PPD-reaktionen tillfälligt kan försvagas av MPR-vaccinet bör det annars gå sex veckor efter MPR innan PPD sätts.
• Hyposensibilisering: Det bör gå minst en vecka mellan vaccination och hyposensibilisering. Vaccination kan genomföras oberoende av pågående behandling med oral immunterapi vid exempelvis pollenallergi.
• Schemat för respektive vaccin ska följas i möjligaste mån. Om intervallet mellan doserna blir för kort finns risk för sämre immunsvar. Om intervallen blir längre leder detta som regel inte till ett försämrat skydd på lång sikt och man behöver vanligen inte börja om vaccinationsserien. Däremot kan ett långt intervall mellan doser i en vaccinationsserie innebära sämre skydd under perioden innan uppföljande dos ges.
• Covid-19-vaccin kan ge samtidigt som standarddos influensavaccin. Även det adjuvanterade influensavaccinet kan ges samtidigt som ett mRNA-vaccin mot covid-19, men däremot ska adjuvanterat influensavaccin inte samadministreras med Nuvaxovid. För patienter där vaccinen inte ges samtidigt ska administreringen separeras med minst sju dagar. För övrig samvaccinering som berör covid-19-vaccin hänvisas till den regionala rutinen Vaccination mot SARS-CoV-2 (covid-19).

Vid samvaccination bör man alltid beakta att biverkningarna av respektive vaccin, oavsett vaccintyp, kan adderas och sammanfalla i tid. Detta saknar oftast betydelse, men kan vara viktigt att beakta vid vaccination av sköra individer som är känsliga för exempelvis feberreaktioner.

Biverkningar

Mellan 97–99% av alla barn i Halland har fått samtliga erbjudna vaccindoser vid 2 års ålder och allvarliga biverkningar är synnerligen ovanliga. De avdödade vaccinerna som ingår i allmänna barnvaccinationsprogrammet ger ofta milda lokala biverkningar i form av rodnad, svullnad, ömhet och feber. MPR kan ge feber och en mild sjukdomsbild med mässlingsliknande utslag efter 7–14 dagar. Vaccinreaktioner är inte smittsamma.

All hälso- och sjukvårdspersonal är skyldig att rapportera misstankar om vaccinbiverkningar till Läkemedelsverket (LV), även de som uppträder i ett senare skede. Även privatpersoner kan anmäla en misstänkt biverkan direkt till LV. Rapportering av misstänkta biverkningar görs via sidan Rapportera misstänkta biverkningar på Läkemedelsverkets webbplats.

Allergier och beredskap

Läkare och i förekommande fall sjuksköterskor som ansvarar för vaccination ska ta reda på om personen tidigare haft symtom på överkänslighet, i så fall mot vilka ämnen, och förvissa sig om att inga kontraindikationer föreligger. Läkarnärvaro krävs vid vaccination av personer som har ökad risk för överkänslighetsreaktion. Alla som vaccinerar ska ha beredskap för att hantera akuta tillstånd såsom allergisk reaktion. Sannolikheten för en akut reaktion vid vaccination är ytterst liten.

Av vaccinerna är det endast vaccin mot MPR, TBE, influensa och gula febern som innehåller rester av äggprotein. Risken för anafylaktisk reaktion är dock extremt liten. Flertalet äggallergiker får ingen reaktion. Enligt Rikshandboken rekommenderas att endast den grupp barn som tidigare fått svår allmän reaktion efter kontakt med spårmängder av ägg bör vaccineras på barnklinik. Övriga äggallergiska barn kan vaccineras enligt gängse rutiner vid BVC eller elevhälsans medicinska insats (EMI) i skolan.

Länkar

• Rikshandboken: Vaccinationer vid särskilda tillstånd och sjukdomar – Se avsnitt Allergi mot ägg.
• Socialstyrelsen om att förebygga och ha beredskap för att behandla vissa överkänslighetsreaktioner (SOSFS 1999:16).
• Rikshandboken: Anafylaxi på BVC.

Vaccination vid immundefekt och immunsuppression

Sjukdomar som kan medföra nedsatt immunförsvar innefattar bland annat blodmaligniteter, hiv och medfödd immunbrist. Behandlingar som är immunsupprimerande är t.ex. cytostatika, biologiska läkemedel, läkemedel som ges efter transplantation och steroidbehandling (Barn: ≥ 0,25 mg prednisolon per kg/dag, Vuxna: ≥ 15 mg prednisolon per dag i minst en månad).

• Levande vacciner är som regel kontraindicerade vid immunsuppression.
• Avdödade vacciner har sämre effekt om de ges under pågående immunsuppression.
• Vaccination av närstående till immunsupprimerad rekommenderas för att minska exposition, t.ex. influensa och varicella.

Vaccinationer vid graviditet och amning

Vaccination av gravid eller ammande

Grundregeln för vaccination under graviditet bör vara att den alltid ska föregås av en noggrann avvägning av nytta kontra risk med vaccination. Riskerna vid vaccination är generellt små och gravida har inte större benägenhet att reagera med biverkningar jämfört med icke-gravida. Däremot skulle en eventuell feberreaktion eller anafylaktisk reaktion kunna vara ogynnsam även för fostret. Dessutom finns också en risk att modern till ett barn som inte föds friskt kan förebrå sig för att vaccination gavs under graviditeten, även om det inte kan påvisas något samband. Av dessa skäl är det viktigt att vaccinera gravida bara om indikation bedöms finnas just då, vaccinationer som inte behövs för tillfället kan med fördel ges efter graviditet istället.

Levande vacciner är kontraindicerade vid graviditet. MPR och vaccin mot gula febern ska inte heller ges en månad före planerad graviditet.

Gravida som utsätts för stor smittrisk kan behöva vaccination. Vaccination av en gravid kvinna kan ibland även rekommenderas för att skydda hennes spädbarn mot infektion, såsom vaccination mot kikhosta under graviditet. Se avsnitt Kikhosta i delkapitel Vaccination mot sjukdomar (i bokstavsordning).

Influensavaccination rekommenderas till gravida efter graviditetsvecka 12. Om annan medicinsk riskfaktor föreligger bör kvinnan vaccineras tidigare under graviditeten, se avsnitt Influensa i delkapitel Vaccinationer mot sjukdomar (i bokstavsordning).

Mångårigt använda och väl utprövade vacciner som tetanus, difteri, pertussis, polio och influensa anses ofarligt att ge vid graviditet. Det gäller även vaccin mot hepatit A – en infektion där gravida löper ökad risk för allvarlig sjukdom.

För mer information, se INFPREG – Kunskapscentrum för infektioner under graviditet.

Amning utgör så gott som aldrig hinder för vaccination. Ett undantag är vaccin mot gula febern som inte bör ges till ammande kvinnor.

Vaccination av barn som exponerats för immunmodulerande läkemedel under graviditet och/eller amning

Barn till mödrar med immunsupprimerande behandling under graviditeten och/eller amning ska i normalfallet inte vaccineras med levande vaccin de första levnadsmånaderna tills barnets immunförsvar inte längre är påverkat. Se Rikshandboken: Vägledning för vaccination med levande försvagat vaccin, av barn som under graviteten eller vid amning exponerats för immunmodulerande läkemedel.

Vid vaccination av barn som exponerats för immunmodulerande läkemedel ges levande vaccin först efter en dokumenterad individuell läkarbedömning.

För regional information, se avsnitten om rotavirus respektive tuberkulos i delkapitel Vacciner mot sjukdomar (bokstavsordning).

Kapitlet utarbetat av Terapigrupp Vaccinationer.