Virusinfektioner

Herpes simplex

Herpesinfektioner hos immunkompetenta kräver som regel ingen behandling. De terapeutiska vinsterna är mycket små, men i vissa situationer och vid allvarlig sjukdom rekommenderas terapi. Patienter med nedsatt immunförsvar (av sjukdom eller medicinering) löper dock ökad risk för allvarligt förlopp, och kan till och med behöva intravenös behandling.

Genital Herpes simplex

Se Herpes genitalis i kapitel Sexuellt överförbara sjukdomar (STI).

Orolabial och kutan Herpes simplex

Diagnos

Klinisk bild och anamnes. Vid atypisk lokalisation eller osäker diagnos kan PCR-prov (Herpes simplex 1, 2 + Varicella zoster DNA) för virus tas från botten av blåsa/erosion.

Fall med misstänkt herpes simplexinfektion i/vid öga eller öra, kontakta omgående Ögonkliniken respektive ÖNH.

Behandling

Symtomlindrande behandling i form av lokalanestetikum eller analgetikum.

Topikal antiviral behandling kan köpas receptfritt på apotek vid lindriga besvär av orolabial herpes simplex. Ska appliceras så tidigt som möjligt i förloppet för effekt, gärna vid första symtom.

Vid svår primärinfektion eller besvärliga täta recidiv är tidigt insatt peroral, antiviral behandling motiverad. Se Tabell 11.33 nedan för behandlingsalternativ.

Kontinuerlig peroral suppressionsbehandling (profylax) kan ges till personer med svåra och/eller mycket täta recidiv, gärna i samråd med specialist. För dosering, se Tabell 11.33.

Varicella

Diagnos

Klinisk bild. Prov för virus (Herpes simplex 1, 2 + Varicella zoster DNA) kan tas från botten av blåsa/erosion.

Behandling – Postexpositionsprofylax

Postexpositionsprofylax ska ges inom 72 timmar. Följande patientgrupper kan behöva medicinskt profylax mot varicellasmitta:

• Immunsupprimerade barn och vuxna utan immunitet mot varicella.
• Stamcellstransplanterade innan vaccination.
• Patient utan immunitet som på grund av grundsjukdom inte bör få varicella.
• Gravida (andra och tredje trimestern) utan immunitet mot varicella.
• Nyfödda barn i vissa situationer (kontakta barnläkare).
• Sjukhusvårdade patienter utan immunitet (9–21 dagar efter exposition).
• Icke-immuna anhöriga till immunsupprimerad patient utan immunitet.

För immunsupprimerade barn och vuxna, nyfödda spädbarn till seronegativa mödrar samt seronegativa gravida – kontakta specialist. Dessa grupper kan vara aktuella för aciklovirprofylax eller VZIG. Angående vaccination som postexpositionsprofylax, se avsnitt Vattkoppor (varicella) i kapitel Vaccinationer, Vacciner mot sjukdomar i bokstavsordning.

Vid frågor angående val av postexpositionsprofylax, kontakta infektionsjour alternativt Smittskydd Halland.

Antiviral behandling

Patienter > 18 år bör erbjudas behandling så tidigt som möjligt vid symtom, upp till 72 timmar efter exantemdebut. Vid allvarlig sjukdom kan behandling påbörjas även efter 72 timmar.

Immunkompetenta patienter > 18 år: valaciklovir 500 mg 2 x 3 i 7 dagar.

Behandling av varicella hos patienter med nedsatt immunförsvar ges som regel intravenöst och ges oavsett sjukdomsduration.

Herpes zoster

Diagnos

Klinisk bild. Prov för virus (Herpes simplex 1, 2 + Varicella zoster DNA) kan tas från botten av blåsa/erosion.

Behandling

Antiviral behandling bör ges i följande fall:

• Hos patient > 50 år
• Vid uttalad akut smärta.
• Vid ögon- och/eller öronengagemang inleds behandling och patienten remitteras akut till specialist. Se även avsnittet om Herpes zoster ophtalmicus (HZO) i kapitel Ögon, Ögonlock och tårvägar.
• Vid nedsatt immunförsvar.

Behandling påbörjas snarast och senast inom 72 timmar från debut av hudutslag. Vid komplicerad bältros med fortsatt blåsbildning samt vid nedsatt immunförsvar kan man överväga att påbörja behandling även efter 72 timmar.

Valaciklovir 500 mg 2 x 3 i 7 dagar.

För patienter med kvarstående smärta efter bältros, se avsnittet Postherpetisk smärta i kapitel Smärta, Neuropatisk smärta hos vuxna.

Hepatit A

Fekal-oral smitta, vanligen importfall eller inhemsk smitta från förorenade livsmedel. Person till personsmitta förekommer, främst inom hushållet samt på förskolor. Barn kan vara helt asymtomatiska men ändå smitta.

Ungefär 75 % av vuxna blir ikteriska, vanligen föregånget av sjukdomskänsla med influensaliknande symtom, muskel- och ledvärk samt feber. Patienten är smittsam från två veckor före samt en vecka efter ikterusdebut, i enstaka fall längre.

Diagnostik

Inkubationstiden för hepatit A är 2–6 veckor, i medeltal 4 veckor. Blodprov (Hepatit A-antikroppar) kan detektera IgM-antikroppar redan 5–10 dagar efter exposition och visar aktuell infektion. IgG är detekterbart cirka en månad efter exposition och kvarstår livslångt.

I specifika fall kan kompletterande PCR-diagnostik i serum- eller faecesprov bli aktuellt. Denna provtagning sker i samråd med Smittskydd och/eller infektionsläkare/barnläkare.

Behandling

Specifik behandling saknas. Infektionen blir aldrig kronisk utan läker ut, men viss risk för leversvikt föreligger vid andra samtida sjukdomar.

Misstänkt exponerade ska snarast bedömas för eventuell provtagning och postexpositionsprofylax (vaccin eller immunoglobulin). Postexpositionsprofylax ges snarast, men senast två veckor efter smittotillfället, till mottagliga personer inom samma hushåll eller på förskola samt andra som kan ha smittats via t. ex. mathantering.

Vid vaccination efter exposition är det viktigt att patienten inte ges kombinationsvacciner, så som Twinrix, då dessa enbart innehåller mindre mängd hepatit A-antigen än vacciner mot enbart hepatit A.

Kontakta omgående Smittskydd Halland per telefon för samråd om utredning och åtgärder, även om längre tid har gått sedan smittotillfället.

Hepatit A är anmälningspliktigt och smittspårningspliktigt  enligt Smittskyddslagen. Se Smittskyddsblad Hepatit A från Smittskyddsläkarföreningen för information om smittspårning och förhållningsregler, samt Smittskydds sida om Hepatit A på Vårdgivarwebben.

För information om postexpositionsprofylax, se Folkhälsomyndigheten: Skydd mot hepatit A – Pre- och postexpositionsprofylax med vaccin och immunglobulin.

Hepatit B

Vanliga smittvägar är sexuell smitta, mor till barnsmitta vid förlossning samt smitta via blod (transfusion/intravenöst missbruk). Akut hepatit B kan ge svår sjukdom, men läker ut i hög frekvens. Infektionen kan bli kronisk och utgör då viss risk för leversvikt och levercancer.

Risken för kronisk infektion är hög vid smitta perinatalt.

Hepatit B är anmälningspliktigt och smittspårningspliktigt enligt Smittskyddslagen. Se Smittskyddsblad Hepatit B från Smittskyddsläkarföreningen för information om smittspårning och förhållningsregler, samt Smittskydds sida Hepatit B på Vårdgivarwebben.

Diagnostik

Inkubationstiden för hepatit B är 2–6 månader, varför upprepade prover kan behövas.

Hepatit B s-antigen (HBsAg) positivt: Aktuell infektion. Övriga markörer: Se tolkning i svaret. Se Mikrobiologens analysförteckning.

Hepatit A, B, C, E och HBc: Inkluderar hepatit A, hepatit B, hepatit C och hepatit E.

Hepatit B s-antigen (HBsAg): Enbart för hepatit B.

Hepatit B s-antikropp (HBs-ak): För att se immunitet.

Behandling

Alla personer med hepatit B remitteras till och följs på infektionsklinik. Behandling ges i vissa fall, efter beslut av infektionsläkare.

För hepatit B-vaccination och postexpositionsprofylax, t ex efter stickskada, se avsnitt Hepatit B i kapitel Vaccinationer, Vacciner mot sjukdomar i bokstavsordning. Se även Smittskydds sida Blodsmitta på Vårdgivarwebben för mer information om stickskada.

Hepatit C

De flesta hepatit C-patienter i Sverige är smittade via intravenöst missbruk. Mor till barnsmitta och sexuell smitta är ovanligt. För utlandsfödda är smitta inom sjukvården en vanlig smittväg, men i Sverige testas alla blodprodukter sedan 1992.

Cirka 75 % av de som smittas av hepatit C utvecklar en kronisk infektion. En tredjedel av dessa utvecklar efter lång tid levercirros och/eller levercancer. De flesta smittade har inga symtom.

Hepatit C är anmälningspliktigt och smittspårningspliktigt enligt Smittskyddslagen. Se Smittskyddsblad Hepatit C från Smittskyddsläkarföreningen för information om smittspårning och förhållningsregler, samt Smittskydds sida Hepatit C på Vårdgivarwebben.

Diagnostik

Inkubationstiden för hepatit C är 1–3 månader. Positivt antikroppstest, Hepatit C-antikropp (HCV-ak), kan innebära både aktuell eller genomgången infektion. För att skilja aktuell, smittsam, infektion mot utläkt infektion krävs påvisning av virus i blodet, Hepatit C RNA (HCV RNA).

Frikostig provtagning. Provtagning ska erbjudas alla som någon gång injicerat narkotika, fått blodtransfusion före 1991, har patologiska levervärden eller vid annan misstänkt exponering. Vid pågående missbruk ska provtagning upprepas årligen.

Alla patienter med positivt antikroppstest (HCV-ak) ska kontrolleras med viruspåvisning (HCV RNA). Vid positivt HCV RNA, det vill säga aktuell infektion, remitteras patienten till infektionsklinik. Se regional rutin Hepatit C – provtagning och handläggning.

Behandling

En nationell elimineringsplan för hepatit C har tagits fram via SKR och det nationella systemet för kunskapsstyrning hälso- och sjukvård, se Kunskapsstöd infektionssjukdomar via Kunskapsstyrning hälso- och sjukvård.

Det finns idag effektiv peroral behandling mot hepatit C med mycket god utläkning (> 90 %) och få biverkningar. Behandling sätts in av infektionsläkare.

För hepatit C finns ingen aktiv profylax-behandling att ge, men uppföljning av exponerad individ ska ske enligt rutin för stick- och skärskada. Se Smittskydds sida Blodsmitta på Vårdgivarwebben för mer information.

HIV

Smitta sprids sexuellt och via blod. Smittsamheten vid oskyddade samlag är mindre än för hepatit B och varierar med sjukdomens stadium. Det uppskattas att cirka en tredjedel av alla hiv-smittade i Europa inte känner till sin smitta.

Hiv är anmälningspliktigt och smittspårningspliktigt enligt Smittskyddslagen. Se Smittskyddsblad Hiv från Smittskyddsläkarföreningen för smittspårning och förhållningsregler samt Smittskydds sida Hiv på Vårdgivarwebben.

Diagnostik

Den som önskar hiv-test ska inte nekas detta. Inkubationstiden för hiv är 1–4 veckor. Hiv-test blir ofta positivt redan 2–3 veckor efter smittoöverföring, men för att säkert utesluta smitta ska uppföljande prov tas 6 veckor efter senaste exponeringstillfälle (HIV screen antikropp + antigen). Överväg även annan provtagning för STI, samt hepatit B. Vid misstänkt hiv-exponering kan ett prov tas vid första kontakt som utgångsvärde.

En person med positivt hiv-test remitteras akut telefonledes till Infektionskliniken för konfirmerande tester och omhändertagande senast nästa vardag.

Testning erbjuds aktivt till personer som tillhör grupp med högre förekomst av hiv-infektion. Detta omfattar bland annat personer från Sydostasien och Afrika söder om Sahara, individer med intravenöst missbruk, män som har sex med män med oskyddade sexualkontakter, "sexturister" samt sexualpartners till dessa grupper. Hiv-test ska tas vid riskfaktorer för smitta och oklar mononukleosliknande sjukdom med feber, faryngit och lymfkörtelsvullnad vilket ofta ses vid primärinfektion. Testning rekommenderas även vid riskfaktorer för smitta och förekomst av indikatorsjukdomar,  t. ex. esofageal eller recidiverande candida, svår seborroisk dermatit, oklara koliter, svår/generaliserad herpes zoster hos person < 65 år eller annan STI-sjukdom.

För ytterligare information, se Kliniskt kunskapsstöd, Hiv-infektion (1177 för vårdpersonal).

Vid klinisk misstanke om primärinfektion enligt ovan ska patienten omgående remitteras till Infektionskliniken.

Behandling

Postexpositionsprofylax (PEP) ska alltid övervägas vid stickincident samt efter sexuell kontakt med hiv-positiv. Kontakta infektionsbakjour akut. Profylax ska påbörjas senast inom 36 timmar efter exponeringen.

Dagens hiv-behandling är mycket effektiv och ges som en kombination av olika antiretrovirala läkemedel. Effektiv behandling har omvandlat hiv till en kronisk sjukdom med i stort sett samma förväntade livslängd som för dem som inte har hiv.

Preexpositionsprofylax (PrEP) till särskilt riskutsatta hiv-negativa personer kan förskrivas av infektionsläkare.

Influensa

För diagnos och behandling, se avsnitt Influensa i delkapitel Luftvägsinfektioner.

Mpox

Vid misstanke om Mpox kontaktas infektionsläkare alternativt STI-mottagning för dialog kring bedömning och provtagning. För mer information, se avsnittet om Mpox i kapitel Vaccinationer, Vacciner mot sjukdomar (i bokstavsordning).

Mpox är anmälningspliktigt och smittspårningspliktigt enligt Smittskyddslagen. Se smittskyddsblad Mpox (tidigare apkoppor) från Smittskyddsläkarföreningen samt Smittskydds sida Mpox på Vårdgivarwebben.

Vaccin mot virusinfektioner

Vaccin finns mot vissa virussjukdomar i detta avsnitt; hepatit B, Varicella och Herpes Zoster, se avsnitt för respektive virus i kapitel Vaccinationer, Vacciner mot sjukdomar (i bokstavsordning).

Kapitlet utarbetat av Terapigrupp Infektioner.