Direkt till innehållet

Skriv för att söka i terapirekommendationerna

Ex. demenssjukdomar

Artros – Ledsvikt

Introduktion

Artros anses vara en process med obalans mellan uppbyggnad och nedbrytning av ledvävnad. Alla strukturer är involverade och medför successivt en ledsvikt. Sjukdomen är komplex med varierande inslag av inflammation.

Riskfaktorer

Riskfaktorer att beakta är övervikt, ålder, långvarig yrkesmässig överbelastning och allvarliga ledskador i samverkan med ärftliga faktorer.

Diagnos

Enkel och generell definition av artros saknas. Diagnosen är i första hand klinisk (Figur 12.1). Vid historik om tidigare trauma mot aktuell led bör man vara mer aktiv i sin diagnostik.

Figur 12.1 Diagnosverktyg för artros. Figuren har modifierats från Zhang W, et al. EULAR evidence-based recommendations for the diagnosis of knee osteoarthritis. Annals of the Rheumatic Diseases 2010;69:483-489 (figure 4).

Röntgen

Röntgen är indicerad för differentialdiagnostik och ska göras inför remiss till ortoped. Röntgenundersökningen av knäleden ska genomföras på belastad led. För patient med höftartros som skickas till ortoped, ska vanlig höftbild ha tagits.

Färsk röntgeninformation (högst sex månader gammal) ska finnas med på remiss till ortoped. Detta för att ortopeden ska kunna prioritera patienten utifrån remissen.

Specialmetoder för ledundersökning som MR, ultraljud och artroskopi är inte relevanta vid rutindiagnostik.

Hos yngre patienter med smärta och nedsatt rörlighet i höften, kan FAI (femuroacetabulär impingement) misstänkas och kan efterfrågas i röntgenremissen.

Behandling

Icke-farmakologisk behandling

  • Viktreduktion initieras vid övervikt. Fem procents viktreduktion har visats ha positiv effekt på både smärta och funktion.
  • Artrosskola (finns för höft, knä och hand)

Innan remiss till ortoped övervägs ska patienten ha deltagit i artrosskola samt ha utfört övervakad träning under minst tolv veckor.

  • TENS och akupunktur har båda liten till måttligt smärtlindrande effekt (22–24 mm på en VAS-skala jämfört med placebo).
  • Gånghjälpmedel vid behov för avlastning.
  • Vid handartros kontakt med arbetsterapeut.
  • Korrigerande avlastande knäortos förskrivs enbart av ortoped.

Remiss till ortoped kan oftast genom dessa åtgärder skjutas på framtiden eller undvikas.

Läkemedelsbehandling

  • Paracetamol har färre biverkningar än COX-hämmare vid normal dosering. I viss mån kan effekten av warfarin potentieras. Försiktighet bör iakttas vid leversjukdom och alkoholmissbruk.
  • COX-hämmare (traditionella NSAID och COX-2-hämmare) vid behov eller intermittent vid inflammatoriskt inslag, antingen som monoterapi eller i kombination med paracetamol. Kombination med warfarin ska undvikas och kombination med NOAK bör undvikas. Se även allmänna råd om COX-hämmare.
  • COX-hämmare i gelform (ej subventionerat) kan ha effekt. Biverkningsprofilen är gynnsam jämfört med oral beredning.
  • Kortison intraartikulär injektion kan övervägas i inflammatorisk fas med ledsvullnad. Triamcinolonhexacetonid (Lederspan) är mer långverkande jämfört med metylprednisolon (Depo-Medrol) och rekommenderas för ledinjektioner. Depo-Medrol kan användas vid senfästen.
  • Hyaluronsyra och glukosamin rekommenderas inte – ej subventionerat.
  • Se också kapitel Smärta.

Kirurgisk behandling

Kirurgisk behandling ska övervägas vid kvarstående smärta och/eller tilltagande funktionsnedsättning.

 

Kapitlet utarbetat av Terapigrupp Led-Reuma.

Senast ändrad: