Direkt till innehållet

Skriv för att söka i terapirekommendationerna

Ex. demenssjukdomar

Renal anemi

Renal anemi utvecklas till följd av otillräcklig erytropoetinproduktion. I klinisk praxis är det sällan aktuellt att kontrollera erytropoetinnivåer. Anemi vid kronisk njursvikt uppstår vanligast vid glomerulär filtrationshastighet (GFR) under 30 ml/min, men nedsatt erytropoes kan noteras redan vid GFR 50–60 ml/min. Renal anemi är en uteslutningsdiagnos vid normocytär anemi med relativt lågt retikulocyttal.

Kronisk njursvikt är ofta associerad med funktionell järnbrist. Järnbrist kan även förekomma vid normala ferritinvärden.

Provtagning renal anemi

  • Basala anemiprover: Hb, LPK, TPK, B-celler (diff), MCV, retikulocyter
  • Prover renal anemi: B-SR, P-CRP, P-Kreatinin, S-Cystatin, Järnmättnad, P-Ferritin

Se delkapitel Anemidiagnostik för ledning i att särskilja olika anemityper.

Behandling

Vid renal anemi föreslås järnbehandling innan behandling med erytropoesstimulerande läkemedel (ESL) startas. I första hand rekommenderas oral järnbehandling vid renal anemi hos icke dialyspatienter. Effekten bör utvärderas efter 2 månader och om inte effekt ses bör man pröva parenteralt järn. Till njursviktspatienter rekommenderas målnivåer S-Ferritin > 200 µg/l och transferrinmättnad > 25 %.

Om behandling med ESL övervägs ska njurläkare konsulteras. Mål för hemoglobin vid ESL-behandling är 100–120 g/l. Behandling med ESL är vanligtvis inte aktuell vid Hb > 100 g/l och vid nivåer > 120 g/l ökar risken för komplikationer.

 

Kapitlet utarbetat av Terapigrupp Anemi.

Senast ändrad: