Direkt till innehållet

Skriv för att söka i terapirekommendationerna

Ex. demenssjukdomar

Renal anemi

Prover: P-Kreatinin, S-Cystatin, B-RET-He, P-Ferritin.

Renal anemi utvecklas till följd av otillräcklig erytropoetinproduktion. I klinisk praxis är det sällan aktuellt att kontrollera erytropoetinnivåer. Anemi vid kronisk njursvikt uppstår vanligast vid glomerulär filtrationshastighet (GFR) under 30 ml/min, men nedsatt erytropoes kan noteras redan vid GFR 50–60 ml/min. Renal anemi är en uteslutningsdiagnos vid normocytär anemi med relativt lågt retikulocyttal.

Kronisk njursvikt är ofta associerad med funktionell järnbrist. Järnbrist kan även förekomma vid normala ferritinvärden. Till njursviktspatienter rekommenderas S-Ferritin > 200 µg/l, transferrinmättnad > 25 % och retikulocythemoglobin > 30 pg.

Behandling

Vid renal anemi föreslås järnbehandling innan behandling med erytropoesstimulerande läkemedel (ESL) startas. I första hand rekommenderas oral järnbehandling (minst 200 mg dagligen) vid renal anemi hos icke dialyspatienter. Effekten bör utvärderas efter 1–2 månader och om inte effekt ses bör man pröva parenteralt järn.

Mål för hemoglobin vid ESL-behandling är 100–120 g/l. Behandling med ESL är vanligtvis inte aktuell vid Hb > 100 g/l och vid nivåer > 120 glL ökar risken för komplikationer. Om sådan behandling övervägs ska njurläkare konsulteras.

Senast ändrad: