Direkt till innehållet

Skriv för att söka i terapirekommendationerna

Ex. demenssjukdomar

Järnbristanemi

Vid konstaterad järnbrist måste man alltid ta ställning till att utreda orsaken. Vanligaste orsaken är blödning. Hos yngre kvinnor är riklig menstruation en vanlig orsak till järnbristanemi.

Vid oklar genes – utred eventuell blödning och malabsorption. Om järnbrist är konstaterad tillför analys av F-Hb inget!

Utred magtarmkanalen för att utesluta tumör eller ulcus. Glöm inte celiaki och atrofisk gastrit.

Provtagning järnbristanemi

  • Basala anemiprover: Hb, LPK, TPK, B-celler (diff), MCV, retikulocyter.
  • Prover järnbristanemi: S-Järn, P-Transferrin, P-Järnmättnad, P-Ferritin, P-CRP.

Se delkapitel Anemidiagnostik för ledning i att särskilja olika anemier.

Vid den typiska järnbristanemin föreligger lågt MCV och låga retikulocyter på grund av hämmad erytropoes.

Vid järnbrist utan inflammation är ferritin lågt, vid inflammation stiger ferritin. Ferritin >100 µg/l är som regel inte absolut järnbrist, se vidare i delkapitel Sekundäranemi. Vid absolut brist på järn ses lågt järn och normalt till högt transferrin med låg järnmättnad (<15 %). Ferritin som ligger under referensnivån säkerställer en absolut järnbrist.

Trombocytos är vanligt vid järnbrist.

MCV förändras långsamt vilket innebär att en patient med anemi och lågt MCV har utvecklat anemin under lång tid och oftast inte kräver akut handläggning.

Behandling järnbristanemi

Peroral järnbehandling

Förstahandsbehandling är per oralt järn, Duroferon eller Niferex 100 mg x 1. Gastrointestinala biverkningar är relaterade till dos men inte till beredningsform. Vid mindre uttalad järnbrist kan dosering 100 mg varannan dag rekommenderas, med syfte att minska gastrointestinala biverkningar och öka compliance till behandlingen. Det tar då upp till dubbelt så lång tid att få önskad effekt. Peroralt järn kan doseras 100 mg x 2 vid behov av snabb påfyllning, men kan vara svårt att tolerera på grund av biverkningar. Överväg att istället ge järn intravenöst.

Kontrollera Hb efter cirka 4 veckors behandling. Vid adekvat järnsubstitution kan man räkna med att Hb stiger ca 1 g/l/dag.

Vid utebliven ökning av Hb bör följsamheten till behandlingen bedömas och nya anemiutredningsprover tas. Stämmer diagnosen? Har den ökade erytropoesen lett till en brist på B12 eller folsyra? Är järnsubstitutionen tillräcklig i förhållande till blodförlusten? Stigande retikulocyter är ett kvitto på att benmärgen svarar på järnbehandlingen. Järndepåerna kan bedömas genom att analysera ferritin. Järnbehandlingen behöver i allmänhet fortsätta enstaka månader efter att Hb har normaliserats för att fylla på järndepåerna.

Kontinuerlig eller intermittent järnbehandling kan vara indicerad om orsaken till järnförlusterna inte kan undanröjas.

Observera att järn inte ska ges samtidigt som tyreoideahormon eller kalciumpreparat, eftersom upptaget i tarmen då hämmas.

Vid koloskopi ska peroralt järn sättas ut sju dagar i förväg (annars blir allt svart).

Intravenös järnbehandling

Intravenöst järn är ett behandlingsalternativ vid uttalad järnbrist, behov av snabb substitution eller intolerans mot peroral järnbehandling. Intravenöst järn kan numera ges utan någon större risk för biverkningar och kan ordineras och ges i primärvården.

Monofer rekommenderas i första hand. Observera maxdos 20 mg/kg kroppsvikt per dostillfälle och vecka.

Tillstånd då intravenös järnbehandling är förstahandsbehandling:

Tre-värt järn

Järn-(III)-maltol (Feraccru) är ett peroralt preparat. Kostnaden är hög, och även om toleransen kan vara bättre än med tvåvärt järn (t.ex. Duroferon, Niferex) är effekten sämre än intravenöst järn. Preparatet kan övervägas då peroralt tvåvärt järn prövats utan tillfredsställande effekt och intravenöst järn inte bedömts lämpligt.

 

Kapitlet utarbetat av Terapigrupp Anemi.

Senast ändrad: