Direkt till innehållet

Skriv för att söka i terapirekommendationerna

Ex. demenssjukdomar

Järnbristanemi

Prover: S-Järn, P-Transferrin, P-Järnmättnad, P-Ferritin, P-CRP.

I det typiska fallet föreligger lågt MCV och låga retikulocyter på grund av hämmad erytropoes. I första hand kontrolleras ferritin, järn, transferrin och järnmättnad. Vid järnbrist utan inflammation är ferritin lågt, vid inflammation stiger ferritin. Ferritin > 100 µg/l är som regel inte järnbrist. Vid absolut brist på järn ses lågt järn och högt transferrin med låg järnmättnad (< 15 %).

Trombocytos är vanligt vid järnbrist.

Vid konstaterad järnbrist måste man alltid ta ställning till att utreda orsaken. Vanligaste orsaken är blödning. Hos yngre kvinnor är riklig menstruation en vanlig orsak till järnbristanemi.

Vid oklar orsak – utred eventuell blödning och malabsorption. Om järnbrist är konstaterad tillför F-Hb föga! Utred magtarmkanalen för att utesluta tumör eller ulcus. Glöm inte celiaki och atrofisk gastrit.

MCV förändras långsamt vilket innebär att en patient med anemi och lågt MCV har utvecklat anemin under lång tid och oftast inte kräver akut behandling.

Behandling

Förstahandsbehandling är peroralt järn 100 mg 1–2 gånger dagligen. Efter insatt behandling stiger retikulocyter efter 10–14 dagar som ett kvitto på att järnbehandlingen fungerar. Det är lämpligt att kontrollera Hb efter 3–4 veckor. Vid adekvat järnsubstitution kan man räkna med att Hb stiger ca 1 g/l/dag. Vid utebliven ökning av Hb bör följsamheten till behandlingen bedömas och nya anemiutredningsprover tas. Stämmer diagnosen? Järnbehandlingen behöver i allmänhet fortsätta efter att Hb har normaliserats för att fylla på järndepåerna. Järndepåerna kan bedömas genom att analysera ferritin.

Kontinuerlig eller intermittent järnbehandling kan vara indicerad om orsaken till järnförlusterna inte kan undanröjas.

Gastrointestinala biverkningar är relaterade till dos men inte beredning. Observera att järn inte ska ges samtidigt som tyreoideahormon eller kalciumpreparat då upptaget i tarmen hämmas. Vid koloskopi bör järn utsättas sju dagar i förväg (annars blir allt svart).

Intravenöst järn kan numera ges utan någon större risk för biverkningar.

Indikationer är bland annat:

  • Intolerans för peroralt järn.
  • Så stora förluster att de inte kan täckas av järn peroralt.
  • Behov av att snabbt fylla järndepåer.
  • Patienter med inflammatorisk tarmsjukdom och Hb < 100 g/l eller uttalad sjukdomsaktivitet.

Intravenöst järn kan ges i primärvården.

Järn-(III)-maltol (Feraccru) är ett relativt nytt peroralt preparat. Kostnaden är hög, och även om toleransen kan vara bättre än med tvåvärt järn är effekten sämre än intravenöst järn. Preparatet kan övervägas då peroralt tvåvärt järn prövats utan tillfredsställande effekt och intravenöst järn inte bedömts lämpligt.

Senast ändrad: