Direkt till innehållet

Skriv för att söka i terapirekommendationerna

Ex. demenssjukdomar

Järnbristanemi

Vid konstaterad järnbrist måste man alltid ta ställning till att utreda orsaken. Vanligaste orsaken är menstruationer och gastrointestinal blödning.

Utred magtarmkanalen avseende tumör, ulcus, celiaki och atrofisk gastrit.

Om absolut järnbrist är konstaterad tillför analysen av F-Hb inget.

Provtagning järnbristanemi

  • Basala anemiprover: Hb, LPK, TPK, B-celler (diff), MCV, retikulocyter, CRP.
  • Prover järnbristanemi: S-Järn, P-Transferrin, P-Järnmättnad, P-Ferritin, CRP.

Se delkapitel Anemidiagnostik för ledning i att särskilja olika anemier.

  • Vid järnbristanemi föreligger lågt MCV och låga retikulocyter på grund av hämmad erytropoes.
  • Ferritin som ligger under referensnivån säkerställer en absolut järnbrist. Vid inflammation stiger ferritin.
  • Ferritin >100 µg/l är som regel inte absolut järnbrist.
  • Vid absolut brist på järn ses lågt järn och normalt till högt transferrin med låg järnmättnad (<15 %).
  • Ett lågt S-järn särskiljer inte mellan absolut och funktionell järnbrist. Se vidare i delkapitel Sekundäranemi.
  • Trombocytos är vanligt vid järnbrist.
  • MCV förändras långsamt vilket innebär att en patient med anemi och lågt MCV har utvecklat anemin under lång tid och oftast inte kräver akut handläggning.

Icke-farmakologisk behandling

Kostråd vid järnbrist

  • Kostrekommendationer och kosttillskott kan ses som ett komplement men kan inte ersätta läkemedelsbehandling vid fastställd järnbrist.
  • Järn finns särskilt i kött, fisk, inälvsmat, fågel, tofu, baljväxter, nötter och fröer.
  • Samtidigt intag av vitamin C stimulerar upptaget av järn.
  • Samtidigt intag av te och kaffe minskar upptaget av järn.

Farmakologisk behandling

Peroral järnbehandling

Förstahandsbehandling är per oralt järn, Duroferon eller Niferex 100 mg x 1. Observera att Niferex inte dosdispenseras. Vid kända besvär med trög mage eller ändtarmsbesvär rekommenderas samtidig behandling mot förstoppning. Se kapitel Mag- och tarmsjukdomar, Obstipation.

Observera att järn inte ska ges samtidigt som tyroideahormon eller kalciumpreparat, eftersom upptaget i tarmen då hämmas.

Vid koloskopi ska peroralt järn sättas ut sju dagar i förväg (annars blir allt svart).

Gastrointestinala biverkningar är relaterad till dos och inte till beredningsform, därför kan dosering 100 mg varannan dag användas. Överväg att ge järn intravenöst om lägre dos inte ger tillräcklig effekt.

Uppföljning

Kontrollera Hb efter cirka 4 veckors behandling. Vid adekvat järnsubstitution kan man räkna med att Hb stiger ca 1 g/l/dag. Järnbehandlingen behöver i allmänhet fortsätta enstaka månader efter att Hb har normaliserats. Detta för att fylla på järndepåerna (Ferritin > 50 μg/l). Kontinuerlig eller intermittent järnbehandling kan vara indicerad om orsaken till järnförlusterna inte kan undanröjas.

Vid utebliven ökning av Hb

  • Stämmer diagnosen och bör nya anemiutredningsprover tas?
  • Är järnsubstitutionen tillräcklig i förhållande till blodförlusten?
  • Bedöm följsamheten till behandlingen.

Intravenös järnbehandling

Intravenöst järn är ett behandlingsalternativ vid behov av snabb substitution eller intolerans mot peroral järnbehandling. Intravenöst järn kan numera ges utan någon större risk för biverkningar och kan ordineras och ges i primärvården.

Monofer rekommenderas i första hand. Observera maxdos 20 mg/kg kroppsvikt per dostillfälle och vecka. Varje patient ska observeras avseende biverkningar under minst 30 minuter efter varje injektion av Monofer (även om anafylaxirisken är mycket låg).

Tillstånd då intravenös järnbehandling är förstahandsbehandling:

Övrig järnbehandling

Tre-värt järn

Järn-(III)-maltol (Feraccru) är ett peroralt preparat. Kostnaden är hög, och även om toleransen kan vara bättre än med tvåvärt järn (till exempel Duroferon, Niferex) är effekten sämre än intravenöst järn. Preparatet kan övervägas då peroralt tvåvärt järn prövats utan tillfredsställande effekt och intravenöst järn inte bedömts lämpligt.

 

Kapitlet utarbetat av Terapigrupp Anemi.

Senast ändrad: