Direkt till innehållet

Skriv för att söka i terapirekommendationerna

Ex. demenssjukdomar

Läkemedelsbiverkningar och interaktioner hos äldre

Läkemedelsbiverkningar

Antalet biverkningsrapporter ökar brant med stigande ålder. Den omfattande läkemedelsanvändningen hos äldre är en av de viktigaste orsakerna till läkemedelsrelaterade problem, såsom biverkningar, interaktioner och utebliven effekt. Om patient har dosdispenserade läkemedel finns det i Pascal en sökfunktion. Genom att skriva in misstänkt biverkan visas de läkemedel som kan ge denna biverkan.

För alternativ till nedanstående behandlingar se avsnittet Lathund – läkemedel och äldre (tabell 25.6 och 25.7). För mer information se Seniormedicin och Socialstyrelsens indikatorer för god läkemedelsterapi hos äldre (uppdaterad 2017).

De läkemedel som oftast är orsak till biverkningar hos äldre är:

  1. Hjärt-kärlläkemedel
  2. Analgetika/antiinflammatoriska läkemedel
  3. Psykofarmaka

Hjärt-kärlläkemedel

Diuretika

Diuretikaanvändning är en vanlig orsak till biverkningar. Vanligast är att elektrolyt- och vätskebalansen rubbas, speciellt vid infektioner. Diuretika kan även orsaka lågt blodtryck och uttorkning.

Digoxin

Digoxin utsöndras via njuren i aktiv form och har dessutom en liten terapeutisk bredd, vilket innebär en ökad risk för intoxikation om inte dosen anpassas till njurfunktionen. Vanliga biverkningar av digoxin är aptitlöshet, illamående och trötthet men allvarligare är risken för konfusion och hjärtrytmrubbningar. Diuretika kan inducera hypokalemi som ökar effekten av digoxin, varför det kan vara motiverat att monitorera P-kalium hos patienter som behandlas med diuretika i kombination med digoxin. Digoxin interagerar också med många läkemedel.

Betablockerare

Betablockerare, främst icke-selektiva, har rapporterats ge upphov dels till konfusionella reaktioner, dels till depressioner. Det beror på en centralnervös effekt av betablockare snarare än påverkan på puls och blodtryck. Observera att ögondroppar med betablockerare för glaukombehandling kan absorberas tillräckligt mycket för att kunna ge pulmonella och kardiella biverkningar (utlösa eller försämra astma, arytmier, ge lägre maxpuls) samt ge depression, konfusion och sömnrubbningar.

Analgetika/antiinflammatoriska läkemedel

COX-hämmare och acetylsalicylsyra (ASA)

COX-hämmare bör användas restriktivt vid behandling av äldre. Ett av skälen är att COX-hämmare, genom att kontrahera blodkärlen i njurarna, kan påverka njurfunktionen. Detta kan leda till toxiska nivåer av läkemedel som till stor del utsöndras i aktiv form via njurarna (se tabell 25.1). Genom minskad förmåga att utsöndra vätska kan denna påverkan på njurarna också utlösa en hjärtsvikt eller förvärra en redan etablerad hjärtsvikt. COX-hämmare kan även orsaka njursvikt.

COX-hämmare kan höja blodtrycket och motverka effekten av exempelvis furosemid, ACE-hämmare och betablockerare vid behandling av hypertoni eller hjärtsvikt.

Behandling med COX-hämmare eller ASA kan ge upphov till sår och blödningar i magsäck och tarm. Äldre är känsligare för dessa biverkningar.

COX-hämmare kan även kontrahera blodkärlen till hjärnan och orsaka kognitiva störningar, konfusion, yrsel och fallolyckor.

Opioider

Observera risken för CNS-biverkningar såsom yrsel/fallrisk, sedering, kognitiva störningar och konfusion hos äldre. Beakta också risken för förstoppning.

Tramadol

Tramadolpreparat bör undvikas till äldre, eftersom läkemedlet medför risk för CNS-biverkningar såsom yrsel, sedering, kognitiva störningar och konfusion, men även illamående och kräkningar.

Tramadol kan inducera och öka risken för krampanfall vid samtidig behandling med vissa psykofarmaka, exempelvis SSRI-preparat, tricykliska antidepressiva samt de flesta antipsykotika.

Vid utsättning, observera risken för utsättningssymtom. Se FAS-UT 3.

Kodein

Kodein omvandlas till morfin i kroppen. Denna omvandling är individuell varför effekten är svårförutsägbar. Kodein förekommer i kombinationspreparat med paracetamol och risk finns för överdosering av paracetamol. Kodein rekommenderas därför inte.

Psykofarmaka

Bensodiazepiner

Bensodiazepiner innebär en ökad risk för biverkningar i form av trötthet, kognitiva störningar, yrsel och fallolyckor. Långverkande bensodiazepiner (diazepam och nitrazepam) ökar risken ytterligare och bör undvikas.

Propavan

Propavan har längre verkningstid hos äldre, som inte sällan leder till dagtrötthet. Propavan kan ge restless legs och därmed orsaka t.ex. nattvandrande. Läkemedlet är som regel olämpligt till äldre.

Antidepressiva medel

De tricykliska antidepressiva (TCA), är kraftigt antikolinerga och kan därför ge dels centrala biverkningar såsom försämrat minne och konfusion, dels perifera biverkningar såsom muntorrhet, förstoppning och urinretention. TCA har även sederande effekter och ökar risken för ortostatism. Såväl TCA som SSRI (serotoninåterupptagshämmare) kan orsaka yrsel och fallolyckor. SSRI-preparat ökar också risken för gastrointestinal blödning framför allt vid samtidig behandling med COX-hämmare och/eller lågdos ASA.

SSRI och SNRI (serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare) kan orsaka hyponatremi.

Observera att maxdos för citalopram och escitalopram till äldre är 20 mg respektive 10 mg, på grund av risk för förlängd QT-tid.

Antipsykotiska läkemedel

Konventionella antipsykotiska läkemedel är alla förknippade med risker för biverkningar hos äldre, såväl kognitiva störningar som extrapyramidala symtom – det vill säga motoriska störningar såsom parkinsonism, akatisi och tardiv dyskinesi. Så kallade högdosneuroleptika, t.ex. Nozinan, anses vara särskilt olämpliga för äldre då de har mer uttalade sederande och antikolinerga effekter (se tabell 25.2), och därför är förenade med en ökad risk för kognitiva störningar och förvirring. Högdosneuroleptika, liksom risperidon, kan även framkalla ortostatism. Alla antipsykotika ska användas mycket restriktivt med tanke på ovan nämnda biverkningar men också på grund av en ökad risk för allvarliga kardiovaskulära biverkningar såsom stroke och ökad dödlighet. Om ändå befogat med antipsykotika kan risperidon 0,25-1,5 mg prövas med upprepade utvärderingar och utsättningsförsök. Observera att antipsykotika inte ska användas vid Lewy body demens eller demens vid Parkinsons sjukdom.

Några vanliga läkemedelsbiverkningar hos äldre

Yrsel

Yrsel kan orsakas av många läkemedel, bl.a. hjärt-kärlläkemedel, antipsykotika, sömnmedel, bensodiazepiner, antikolinerga medel, antidepressiva läkemedel, medel vid Parkinsonism och opioider.

Vid hypertonibehandling - sätt patientens nuvarande symtom och livskvalitet i relation till prognostiska vinster. Tänk också på att "start low go slow". Var frikostig med att göra ortostatiska prov. Se tabell 25.3 för exempel på läkemedel som bör beaktas vid konstaterad ortostatism.

Tabell 25.3

Läkemedelsgrupper som kan orsaka eller förvärra ortostatism.
Kärlvidgande medel vid hjärtsjukdomar
Antihypertensiva medel, alfablockerare
Diuretika
Betablockerare
Kalciumantagonister
Medel som påverkar RAAS-systemet
Medel vid prostatahyperplasi, alfablockerare
Medel vid parkinsonism, dopaminerga medel
Antipsykotiska läkemedel
Antidepressiva

Muntorrhet

En av de vanligaste orsakerna till muntorrhet är läkemedelsbiverkning. Dessutom avtar salivsekretionen med åldern. Muntorrhet kan ge besvär i form av tal- och sväljsvårigheter, smakförlust, sår och sveda i munnen, skavande tandproteser, ökad kariesrisk och dålig andedräkt. Att inte känna smaken på maten och att det kanske gör ont eller är svårt att svälja, kan leda till att patienten inte vill äta.

Muntorrhet är en biverkning som inte är övergående. Patienten kan dock utveckla tolerans för den subjektivt upplevda känslan och känner kanske inte av muntorrheten efter en tids behandling. Det är dock viktigt att skydda tänderna. Fluoridtabletter och andra preparat, som ersätter eller stimulerar den egna salivproduktionen, hjälper. Tänk på beredningsformen eftersom exempelvis en person med demens kan ha svårt att hantera sugtabletter. I dessa fall kan en spray eller gel vara ett alternativ – se även kapitel Munhåla och tandvård, Muntorrhet. Muntorra patienter bör undvika söta drycker och syrliga karameller för att kompensera sina problem.

Muntorrhet är den i FASS tredje vanligaste biverkningen och cirka 200 läkemedel kan ge muntorrhet. I tabell 25.4 finns en förteckning över några av dessa läkemedel. Observera att även läkemedel med betydande antikolinerga effekter (se tabell 25.2) orsakar muntorrhet.

Vid förskrivning av läkemedel som kan orsaka muntorrhet bör patienten informeras om risker och konsekvenser. Det finns också möjlighet att utfärda ett särskilt tandvårdsbidrag (STB) vid muntorrhet som misstänks bero på biverkning, se kapitel Munhåla och tandvård, Muntorrhet.

Tabell 25.4

Exempel på läkemedel som kan orsaka muntorrhet (i ATC-ordning).
Substans Handelsnamn (ex)
furosemid Furosemid, Impugan, Furix
tolterodin Tolterodin, Detrusitol
solifenacin Solifenacin, Vesicare
fesoterodin Toviaz
darifenacin Emselex
orfenadrin + paracetamol Norgesic
morfin Morfin, Dolcontin
oxikodon Oxikodon
kodeinkombinationer Citodon, Panocod, Altermol
fentanyl Fentanyl, Durogesic
buprenorfin Buprenorphine, Norspan
tramadol Tramadol
selegilin Eldepryl
haloperidol Haldol
zuklopentixol Cisordinol
litium Lithionit
propiomazin Propavan
fluoxetin Fluoxetin
citalopram Citalopram
paroxetin Paroxetin
sertralin Sertralin
escitalopram Escitalopram
venlafaxin Venlafaxin

Esofagusskador

Med stigande ålder minskar inte bara salivsekretionen utan även sväljförmågan, och man har sett en högre frekvens av skador i matstrupsslemhinnan hos just äldre. Sjukdomar som kan försämra sväljförmågan är bland annat Parkinsons sjukdom och stroke. Detta ökar risken för att tabletter och kapslar ska fastna i svalget och leda till smärtsam och obehaglig vävnadsskada. Några läkemedel som kan orsaka frätskador är:

  • kalium (Kaleorid)
  • järn (Duroferon)
  • bisfosfonater (t.ex. Alendronat, Risedronat)
  • pivmecillinam (Selexid)
  • klindamycin (Dalacin)

I de fall något av ovanstående läkemedel ordinerats, är det därför viktigt att välja rätt beredningsform och att dessa medel tas med rikligt med vätska och i upprätt ställning.

Förstoppning

Förstoppning är vanligt hos äldre. Den vanligaste orsaken är att äldre i regel rör sig för lite, dricker för lite och ofta använder läkemedel som kan ge förstoppning, exempelvis:

  • opioider
  • läkemedel med betydande antikolinerga effekter (se tabell 25.2)
  • järn (kan även ge upphov till diarré)
  • vissa kalciumantagonister, t.ex. verapamil och diltiazem

Sjukdomar som kan medföra nedsatt peristaltik är exempelvis Parkinsons sjukdom, MS, stroke, diabetes och hypotyreos. I första hand bör förstoppning behandlas förebyggande. Med motion, rätt kost och tillräckligt med dryck, kan laxermedel till stor del undvikas. Pajalagröt eller molinogröt är alternativ till laxermedel, som, med goda resultat, prövats på sjukhem för att just minska användningen av dessa läkemedel. Man kan även pröva rapsolja, en matsked (15 ml) till maten.

Pajalagröt

  • ½ dL linfrö
  • ½ dL russin
  • ½ dL katrinplommon
  • ½ dL torkade aprikoser
  • ½ tsk salt
  • 7 dL vatten
  • 1 dL havrekli
  • 2 dL fiberhavregryn

Lägg allt utom havrekli och fiberhavregryn i blöt i vattnet över natten. Tillsätt kli och gryn och låt blandningen koka i 3-5 minuter under konstant omrörning. Färdig gröt kan förvaras i kylskåp i upp till en vecka och värmas i portioner i mikrovågsugn.

Molinogröt

  • 2,5 dL vatten
  • 5 g katrinplommon
  • 10 g russin
  • 14 g linfrö
  • 30 g grahamsmjöl

Blötlägg frukt och linfrö över natten. Koka upp den blötlagda blandningen och rör ner grahamsmjölet. Låt sedan koka i 10 minuter. Koka gärna större sats, gröten blir bara godare av att värmas upp. Håller i upp till en vecka i kylskåp.

Patienter med opioidbehandling kan behöva långvarig behandling med såväl osmotiskt verkande som motorikstimulerande laxermedel.

Konfusion

Risken för konfusion ökar och konfusion blir vanligare med tilltagande ålder och sjuklighet. Konfusion kan uppstå vid somatisk sjukdom och/eller förändrad miljö. Många läkemedel kan också ge upphov till konfusion. Äldre, och speciellt personer med demens eller annan sjukdom/skada i hjärnan, är känsligare. I princip alla läkemedel med antikolinerga effekter kan orsaka konfusion, men ett flertal andra läkemedel kan också, via andra mekanismer, ge upphov till detta tillstånd (tabell 25.5). I tabell 25.2 listas läkemedel som enligt Socialstyrelsens indikatorer har betydande antikolinerga effekter och bör undvikas vid behandling av äldre om inte särskilda skäl finns.

Tabell 25.5

Exempel på icke-antikolinerga läkemedel/läkemedelsgrupper som kan leda till konfusion (i ATC-ordning).
Substans/grupp Handelsnamn (ex)
H2-antagonister Ranitidin
digoxin Digoxin
betablockerare Propranolol, Metoprolol
glukokortikoider Prednisolon
COX-hämmare Diklofenak
opioider Morfin
karbamazepin Tegretol
gabapentin Gabapentin
pregabalin Pregabalin, Lyrica
L-dopa Madopark
dopaminerga parkinsonmedel Pramipexol
bensodiazepiner Stesolid

Läkemedelsinteraktioner

Interaktioner klassificeras med bokstav A-D och färg (gul och röd för C- och D-interaktioner) avseende klinisk betydelse, samt med siffra 0-4, som anger graden av dokumentationen bakom interaktionen. T.ex. en D4-interaktion representerar en kliniskt betydelsefull interaktion som bör undvikas, som har data från kontrollerade studier på relevant patientpopulation. I NCS Läkemedelsmodul och i Pascal tänds interaktionsikonen gul eller röd, då en C- eller D-interaktion finns för gällande ordinationer samt alla läkemedel som satts ut inom 5 dygn på läkemedelslista och ordinationslista. Denna interaktionskontroll tar dock inte hänsyn till läkemedel och naturläkemedel som patienten köper receptfritt, de läkemedel som dokumenterats i mottagningsanteckning eller läkemedel som är ordinerad av vårdgivare som inte ordinerar i NCS. I Janusmed interaktioner kan sökning utvidgas genom att även söka på t.ex. receptfria läkemedel och naturläkemedel samt rökning, alkohol och mat.

Senast ändrad: