Uppföljning
Kreatinin, kalcium och albumin (alternativt jonCa) kontrolleras årligen hos alla med farmakologisk behandling.
Inför behandling med intravenös bifosfonat bör kreatininvärde inte vara äldre än tre månader.
Inför varje dos med denosumab bör kalcium kontrolleras högst två månader innan injektion. Efter första dos denosumab hos patienter med ökad risk för hypokalcemi (exempelvis patienter med njursvikt, hypoparatyroidism samt kortisonbehandlade patienter) kontrolleras kalcium inom två veckor.
Effekten av insatt benspecifik terapi kan utvärderas med bentäthetsmätning tidigast efter cirka 2–3 år. Vid tillstånd med snabbare skelettnedbrytning (t.ex. steroidinducerad osteoporos) kan det ibland vara motiverat med mätning redan efter ½–1 år. Vid påvisad positiv effekt av behandlingen behövs i regel inte någon ny mätning de närmaste åren. Behandlingen ska omprövas årligen, därför rekommenderas att skriva året för behandlingsstart i receptet.
Terapisvikt
Terapisvikt under osteoporosbehandling innebär att benmassan sjunker trots behandling. Om man drabbas av nya frakturer kan detta också vara tecken på terapisvikt. Hos framför allt lite äldre individer är bevarad benmassa ett acceptabelt behandlingsresultat, då man annars vanligen förlorar benmassa med ca 1 % per år. Vid misstanke om terapisvikt kan endokrinolog kontaktas för konsultation.
Långtidsbiverkningar
Vid längre behandling med bisfosfonat eller denosumab ökar risken för en sällsynt biverkan: atypisk diafysär femurfraktur (rapporterad incidens < 1–5/ 1000 behandlingsår). Frakturen föregås ofta av smärta i låret. Vid denna typ av symtom görs röntgen av hela femur bilateralt.
En annan sällsynt komplikation till antiresorptiv behandling är käkbensosteonekros (rapporterad incidens < 1/10 000 behandlingsår). Högre risk föreligger hos patienter med malign sjukdom, immunosupprimerande behandling och dålig tandstatus. Hos patienter som behandlas eller behandlats med antiresorptiva läkemedel i de doser som ges mot osteoporos ses i stort sett ingen ökad risk för käkbensosteonekros jämfört med normalpopulationen.
Utsättning och preparatbyte
En vanlig behandlingsperiod för perorala bisfosfonater är 5 år och för intravenös behandling 3 år. Vid mycket hög frakturrisk kan behandlingen pågå längre. Positiv effekt på frakturreduktion kvarstår under flera år efter utsatt behandling.
Till skillnad från bisfosfonater förloras den frakturreducerande effekten snabbt vid utsättning av övriga benspecifika läkemedel (denosumab, teriparatid, romosozumab samt könshormoner). När önskad behandlingseffekt uppnåtts (mätt med DXA) sätts sådana läkemedel ut, och ersätts med konsolideringsbehandling med bisfosfonat för att behålla uppnådd bentäthetssvinst.
För denosumab ges första dos bisfosfonat 6 månader efter sista injektion och pågår under 1–3 år.
I de fall byte från bisfosfonat till denosumab är nödvändig saknas tydliga evidens för när första dos denosumab bör ges. Ett förslag kan vara att denosumab ges vid nästa tänkta dos bisfosfonat dvs. för alendronat efter en vecka och för zoledronsyra efter 12 månader.
Bibehåll kalcium- och D-vitaminsubstitution 1–2 år efter utsatt antiresorptiv behandling, då bisfosfonat finns inlagrad i skelettet och utövar fortsatt effekt.
Kapitlet utarbetat av Terapigrupp Osteoporos.