Lewy body demens
Lewy body demens är den vanligaste primärdegenerativa demenssjukdomen efter Alzheimers sjukdom och har likheter med såväl Parkinsons som Alzheimers sjukdom.
Behandling sker i första hand med kolinesterashämmaren rivastigmin, eventuellt med tillägg av memantin och utvärderas då på motsvarande sätt som vid Alzheimers sjukdom (se aktuellt avsnitt i delkapitel Alzheimers sjukdom). Vid parkinsonism, som ofta utgörs av stelhet, kan låg dos levodopa prövas som symtomatisk behandling. Behandlingssvaret är ofta sämre än vid Parkinson sjukdom.
Ortostatisk hypotension är ett vanligt fenomen i syndromet, kopplat till upprepade fall. Det är därför viktigt att göra ortostatiska blodtryckstest och att se över patientens eventuella antihypertensiva behandling. Ibland får man ta till behandling med helbensstödstrumpor och/eller blodtryckshöjande farmaka t.ex. midodrin.
Hallucinationer som inte är störande för patienten behöver inte behandlas. Vid behandlingskrävande psykotiska symtom och beteendestörningar bör specialist, neurolog eller Minnesmottagningen konsulteras. Vid hastig försämring är det viktigt att utesluta nytillkommen somatisk sjukdom.
Tänk på att antipsykotika inte ska användas vid Lewy body demens på grund av ökad biverkningskänslighet och bristande effekt.
Vaskulär demens
Vaskulär demens är ett samlingsnamn för demenssjukdomar som orsakas av cerebrovaskulära skador. De vanligaste cerebrovaskulära orsakerna är stroke och subkortikala vitsubstansskador (”småkärlssjuka”).
Vid vaskulär demens kan debuten komma snabbt. Försämringen sker oftast trappstegsvis, men kan även komma smygande.
Finner man cerebrovaskulär sjukdom och/eller vaskulära riskfaktorer hos en individ med vaskulär demens ska dessa behandlas, se kapitel Neurologi, Sekundärprevention efter TIA och ischemisk stroke respektive kapitel Hjärt- och kärlsjukdomar. I övrigt finns det ingen mer specifik läkemedelsbehandling att erbjuda. Observera att det är vanligt med andra somatiska tillstånd som t.ex. neuropatisk smärta, depression och hjärntrötthet.
Blandformer av Alzheimers sjukdom och vaskulär demens blir vanligare vid stigande ålder. Man kan då pröva att behandla Alzheimerkomponenten.
Frontotemporal demens(-er)
Frontotemporal demens är ett samlingsnamn för primärdegenerativa sjukdomar som debuterar i frontalloben. Det finns två olika typer där den ena innebär beteendeförändring och den andra innebär språklig försämring.
Det finns ingen specifik läkemedelsbehandling vid frontotemporal demens. Bensodiazepiner kan förvärra symtomen, varför de bör undvikas. SSRI-preparat kan däremot provas vid icke-kognitiva symtom som aggressivitet, och bör vara förstahandsval. Om önskad effekt inte uppnås kan det vid svår aggressivitet och/eller oro vara motiverat att pröva ett antipsykotiskt läkemedel som exempelvis risperidon. Dock saknas studier av dessa läkemedel vid frontotemporal demens.
Generellt bör farmakologisk behandling ske individuellt med ett läkemedel i taget och med noggrann utvärdering av effekten.
Det är viktigt att det finns tillräckligt med personal för att klara omvårdnaden av patienten med frontotemporal demens. Patienter med frontotemporal demens kan försvåra omsorgen av andra patienter på ett särskilt boende. Man bör vara lugn och tydlig i kommunikationen, dock utan att vara auktoritär, annars kan aggression uppstå. En patient med frontotemporal demens kan ha svårt att delta i gruppaktiviteter.
Vid misstanke om frontotemporal demens ska remiss till Minnesmottagningen skickas.
Demens vid Parkinsons sjukdom
Merparten av patienter med Parkinsons sjukdom utvecklar på sikt demens. Differentialdiagnostik är mycket viktig för att utesluta andra somatiska sjukdomar. Symtomen kan variera och påminna om andra demenstyper. Behandlas med rivastigmin efter symtombild, se behandlingsrekommendation i delkapitel Alzheimers sjukdom.
Ortostatisk hypotension är ett vanligt fenomen i syndromet, kopplat till upprepade fall. Det är därför viktigt att göra ortostatiska blodtryckstest och att se över patientens eventuella antihypertensiva behandling. Ibland får man ta till behandling med helbensstödstrumpor och/eller blodtryckshöjande farmaka, t.ex. midodrin. Konfusion samt psykotiska symtom kan också uppträda som en del av symtombilden. Vid frågeställningar rekommenderas samarbete med patientens neurolog.
Tänk på att antipsykotika inte ska användas vid demens vid Parkinsons sjukdom på grund av biverkningskänslighet.
Alkoholrelaterad demens
Alkoholrelaterad demens är en viktig differentialdiagnos i samband med utredning vid demensmisstanke. Orsaker till sjukdomen är utöver den toxiska effekten av alkohol många, t.ex. tiaminbrist, näringsbrist och cerebrovaskulära skador. Symtombilden är mångfacetterad med frontala symtom, men även en grav närminnesstörning är vanlig. Kognitiva tester/MMSE, bör inte utföras förrän efter 2–6 månaders B-PEth-verifierad nykterhet. Hjärnans återhämtning tar avsevärt längre tid än två månader, varför ibland längre tid bör gå. Andra delar av demensutredningen kan påbörjas tidigare. Frikostig behandling av tiaminbrist och andra bristtillstånd bör starta utan dröjsmål och avslutas när behov inte längre föreligger.
Kapitel utarbetat av Terapigrupp Geriatrik.