Introduktion
Artros anses vara en process med obalans mellan uppbyggnad och nedbrytning av ledvävnad. Alla strukturer är involverade och medför successivt en ledsvikt. Sjukdomen är komplex med varierande inslag av inflammation.
Regional processbeskrivning för personcentrerat och sammanhållet vårdförlopp finns för höftartros, se Vårdförlopp Höftledsartros – primärvård.
Riskfaktorer
- Stigande ålder.
- Kvinnligt kön.
- Högt BMI.
- Långvarig yrkesmässig överbelastning.
- Ledtrauma.
- Ärftlighet.
Diagnos
Enkel och generell definition av artros saknas. Diagnosen är i första hand klinisk. Vid historik om tidigare trauma mot aktuell led bör man vara mer aktiv i sin diagnostik.
Symtom
- Ledsmärta.
- Kortvarig morgonstelhet.
- Begränsad funktionsförmåga.
Kliniska tecken
- Krepitationer.
- Inskränkt rörlighet.
- Benutväxt/leddeformitet.
Röntgen
Röntgen är i normalfallet inte indicerat vid utredning av artros men är indicerad för differentialdiagnostik och ska göras inför remiss till ortoped. Röntgenundersökningen av knäleden ska genomföras på belastad led. För patient med höftartros som skickas till ortoped, ska höft- och bäckenröntgen ha genomförts.
Färsk röntgeninformation (högst sex månader gammal) ska finnas med på remiss till ortoped. Detta för att ortopeden ska kunna prioritera patienten utifrån remissen.
Specialmetoder för ledundersökning som MR, ultraljud och artroskopi är inte relevanta vid rutindiagnostik.
Hos yngre patienter med smärta och nedsatt rörlighet i höften, kan FAI (femuroacetabulär impingement) misstänkas och kan efterfrågas i röntgenremissen.
Typiska radiologiska tecken för artros är:
- Osteofyter.
- Sänkt ledspringa.
- Subkondral skleros.
- Subkondral cystbildning.
Behandling
Icke-farmakologisk behandling
- Viktreduktion initieras vid övervikt. Fem procents viktreduktion har visats ha positiv effekt på både smärta och funktion.
- Artrosskola (finns för höft, knä). Evidensen är starkast för träning vid knäartros.
-
- Innan remiss till ortoped övervägs ska patienten ha deltagit i artrosskola samt ha utfört övervakad träning hos fysioterapeut.
-
- TENS och akupunktur har båda liten till måttligt smärtlindrande effekt (22–24 mm på en VAS-skala jämfört med placebo).
- Gånghjälpmedel vid behov för avlastning.
- Vid handartros kontakt med arbetsterapeut.
- Korrigerande avlastande knäortos förskrivs enbart av ortoped.
Remiss till ortoped kan oftast genom dessa åtgärder skjutas på framtiden eller undvikas.
Farmakologisk behandling
- Paracetamol har färre biverkningar än COX-hämmare vid normal dosering. I viss mån kan effekten av warfarin potentieras. Försiktighet bör iakttas vid leversjukdom och alkoholmissbruk.
- COX-hämmare (traditionella NSAID och COX-2-hämmare) vid behov eller intermittent vid inflammatoriskt inslag, antingen som monoterapi eller i kombination med paracetamol. Kombination med warfarin ska undvikas och kombination med NOAK bör undvikas. Se även delkapitel COX-hämmare (traditionella NSAID och COX-2-hämmare).
- COX-hämmare i gelform (ej subventionerat) kan möjligen ha viss effekt. Biverkningsprofilen systemiskt är gynnsam jämfört med oral beredning, men det finns risk för lokala biverkningar. Se delkapitel COX-hämmare (traditionella NSAID och COX-2-hämmare).
- Kortison intraartikulär injektion kan övervägas i inflammatorisk fas med ledsvullnad. Triamcinolonhexacetonid (Lederspan, Trica) är mer långverkande jämfört med metylprednisolon (Depo-Medrol) och rekommenderas i första hand för ledinjektion i större led. Metylprednisolon (Depo-Medrol) kan användas både i leder och vid senfästen.
- Se också kapitel Smärta.
Kirurgisk behandling
Kirurgisk behandling ska övervägas vid kvarstående smärta och/eller tilltagande funktionsnedsättning.
Kapitlet utarbetat av Terapigrupp Led-Reuma.