Direkt till innehållet

Skriv för att söka i terapirekommendationerna

Ex. demenssjukdomar

Hypertoni

Definition

Med högt blodtryck menas blodtryck ≥ 140/90 mmHg. Med isolerad systolisk hypertoni (ISH) menas systoliskt tryck > 140 mmHg vid samtidigt diastoliskt tryck < 90 mmHg, se Tabell 9.1.

Tabell 9.1

Blodtrycksnivåer för definition av hypertoni.
Kategori Systoliskt (mmHg) Diastoliskt (mmHg)
Mild (grad 1) hypertoni 140–159 och/eller 90–99
Måttlig (grad 2) hypertoni 160–179 och/eller 100–109
Svår (grad 3) hypertoni ≥ 180 och/eller ≥ 110
Isolerad systolisk hypertoni ≥ 140 och < 90

Hypertoni vid 24 h blodtrycksmätning

dag

natt

dygn

 

 

≥ 135

≥ 120

≥ 130

 

 

och/eller

och/eller

och/eller

 

 

≥ 85

≥ 70

≥ 80

Hypertoni vid hemblodtrycksmätning

 

≥ 135

 

och/eller

 

≥ 85

Medan diastoliskt blodtryck är starkare kopplat till risken för hjärt-kärlsjukdomar hos yngre patienter (< 55 år) är det systoliska blodtrycket eller pulstrycket (skillnaden mellan systoliskt och diastoliskt blodtryck) prognostiskt viktigast hos personer > 55 år. Ett högt systoliskt blodtryck och/eller pulstryck är ett uttryck för kärlstyvhet och arterioskleros.

Innan man tar ställning till tablettbehandling bör trycket mätas tre gånger vid olika tillfällen, där höga uppmätta blodtryck (> 180/110 mmHg) bör bedömas av läkare. Vid höga blodtryck, systoliskt > 160–170 mmHg uppmätt ett flertal gånger, kan man överväga att starta behandlingen med två antihypertensiva läkemedel samtidigt.

Ambulatorisk blodtrycksmätning under 24 timmar ger ytterligare information och vägledning för diagnos och behandling. Denna metod kan användas frikostigt såväl för beslut om terapi eller inte, som för uppföljning.

Hemblodtrycksmätning med ett större antal mätningar vid olika tidpunkter fyller en liknande funktion och bör användas mer än idag. Man får då emellertid inte blodtryck under natten och man måste säkerställa att apparaturen fungerar och att patienten behärskar den. Viktigt att informera patienten att inte själv justera sin medicinering utifrån de värden de får.

Tabell 9.1 ovan anger blodtrycksnivåer för definition av hypertoni.

Äldre

Ortostatisk blodtrycksmätning rekommenderas hos äldre, diabetiker och patienter med andra orsaker till ortostatism.

Vid ortostatism bör behandlingen baseras på stående blodtryck.

Vid ortostatism rekommenderas i första hand dosjustering.

Hos äldre är behandling indicerad vid blodtryck > 150/90 mmHg vid upprepade mätningar.

Minimiutredning

Förutom anamnes och status:

  • EKG för att bedöma organpåverkan. (Vänsterkammarhypertrofi? Tecken på ischemisk hjärtsjukdom?)
  • Elektrolyter inklusive S-Ca
  • Lipider (kolesterol, LDL, HDL, TG)
  • Kreatinin
  • Urinsticka (albumin?)
  • TSH
  • Blodsocker
  • Urinsyra
  • PEth-analys

Mål för blodtrycksbehandlingen

Målet är att minska kardiovaskulär dödlighet och sjuklighet sekundärt till hypertonin, genom att uppnå och vidmakthålla ett målblodtryck, om möjligt < 140/90 mmHg i de flesta fall.

För patienter med diabetes < 140/85 mmHg och vid diabetesnefropati eller annan njursjukdom med samtidig proteinuri gäller målvärde < 130/80 mmHg.

Föreslagna strategier för behandling av hypertoni beskrivs i Tabell 9.2.

Tabell 9.2

Förslag till strategi för behandling av hypertoni.

Sekundär hypertoni

I motsats till essentiell hypertoni finns vid sekundär hypertoni en sjukdom i njurar, binjurar eller andra organ som orsakar blodtrycksförhöjningen. Denna bakomliggande sjukdom kan ofta åtgärdas varvid blodtrycket normaliseras helt eller delvis. Cirka 5 % av hypertonifallen anses ha en sekundär hypertoni.

Sekundär hypertoni ska på kliniska grunder misstänkas främst vid terapisvikt, svår hypertoni hos framför allt yngre personer och försämrad blodtryckskontroll hos tidigare välkontrollerad patient.

OBS! En vanlig orsak till resistent hypertoni/terapisvikt är bristande compliance.

Läkemedelsbehandling vid hypertoni

Bästa val av läkemedelsterapi kan variera med bidiagnos, se Tabell 9.3. Efter cirka två månader kan man räkna med att de flesta preparat haft full effekt på blodtrycket. Hos en stor del av patienterna uppnås inte målblodtrycket. Det kan finnas fördelar med att ge blodtrycksbehandling till kvällen, men bedömning får göras för respektive patient.

Tabell 9.3

Översikt läkemedelsval vid hypertoni.
Patienttyp Läkemedel Kommentar 
Normalpatient

  1. ACE-hämmare/ARB, amlodipin, tiazid i lågdos
  2. Betablockerare
  3. Spironolakton, doxazosin

Väldokumenterad och kostnadseffektiv prevention av kardiovaskulära händelser.

Diabetes 

(med/utan njurpåverkan)

  1. ACE-hämmare/ARB
  2. Tiazid, amlodipin, betablockerare

Dokumenterad njurprotektiv effekt.
Ischemisk hjärtsjukdom Betablockerare Amlodipin om kontraindikation för betablockerare.
Hjärtsvikt

  1. ACE-hämmare/ARB (candesartan/valsartan), betablockerare
  2. Diuretika, Spironolakton

ACE-hämmare, ARB och betablockerare väldokumenterad effekt vid hjärtsvikt.

 

Observera att det är viktigt att tillfälligt göra uppehåll i behandling med ACE-hämmare och ARB i samband med dehydrering. Risk för uttalad hypotoni och/eller njursvikt. Risken är ännu större vid nedsatt njurfunktion.

Speciellt lämpliga kombinationer

  • ACE-hämmare och amlodipin.
  • ACE-hämmare och tiaziddiuretika – enalapril/hydroklortiazid.
  • ARB och tiaziddiuretika – losartan/hydroklortiazid, candesartan/hydroklortiazid.
  • Kärlselektiv kalciumantagonist och betablockerare.

Det är vanligt att tre eller ibland fyra antihypertensiva läkemedel krävs för att uppnå tillfredsställande blodtryck hos högriskindivider, som diabetiker och patienter med njursjukdom. Till ACE-hämmare och tiazid kan man lägga kärlselektiv kalciumantagonist och/eller betablockerare. Medel med svagare dokumentation vad gäller preventiv effekt i större kliniska studier, (alfablockerare, aldosteronantagonister, centralnervöst verkande medel) används i sista hand.

För patienter med nedsatt njurfunktion, som till exempel diabetiker med svårsänkt blodtryck, kan loopdiuretika som furosemid (Lasix Retard) fungera bra.

Patienter behandlade med tiazider och/eller betablockerare utvecklar i något högre grad typ 2-diabetes, eller får diabetesdebuten tidigarelagd, jämfört med dem som behandlas med RAAS-blockad (ACE-hämmare alternativt ARB). Av försiktighetsskäl rekommenderas att om möjligt undvika kombinationen tiazider och betablockerare för personer med ökad risk för diabetes.

Tiaziddiuretika ger ökad känslighet vid solexponering på grund av fotosensibilisering. Informera patienten om vikten av att använda potent solskydd.

Utsättning av betablockerare ska ske genom uttrappning (gäller även kalciumantagonister vid samtidig kranskärlssjukdom). Se FAS UT för detaljerad beskrivning.

 

Äldre

Beakta att tiaziddiuretika vid eGFR < 30 ml/min har sämre effekt.

 

Kapitlet utarbetat av Terapigrupp Hjärta-kärl.

Senast ändrad: