Blodtransfusion
Blodtransfusion är ofta nödvändigt i samband med trauma, operationer och vid behandling av benmärgssjukdomar. Vid blödning sjunker Hb efter några timmar och Hb kan fortsätta att sjunka under några dagar. Blödning leder till retikulocytos inom 48 h.
Patienter med långsamt insättande anemi adapterar sig som regel till en lägre Hb-nivå utan påverkade vitalparametrar.
- Om Hb > 70 g/l anses det säkert att avstå akut blodtransfusion och i stället ge behandling för eventuell brist på järn, B12 och folsyra.
- För äldre patienter med komplicerande hjärt- eller lungsjukdom och symtomgivande anemi är motsvarande gräns ca 80 g/l.
- Som palliativ behandling vid benmärgssjukdom eller malignitet kan transfusion ges utifrån fastställd gräns ofta 80–90 g/l alternativt efter fastlagt tidsintervall.
Erytropoesstimulerande läkemedel
ESL används ibland som alternativ till transfusion vid benmärgssvikt, framför allt till patienter med MDS. Anemi vid njursvikt är också en indikation för behandling med ESL.
Vid cytostatikabehandling av patienter med maligna sjukdomar har ESL ingen större plats eftersom benmärgen som regel är hämmad av behandlingen och inte kan svara. Vid behov får man ge blod istället.
Sekundär hemokromatos vid regelbunden behandling med blodtransfusion
Patienter som får regelbundna blodtransfusioner på grund av benmärgssjukdom (till exempel MDS och myelofibros) eller talassemi löper efterhand risk att utveckla sekundär hemokromatos. Detta kan motverkas med kelerande (järnbindande) behandling som ofta blir aktuell efter 20–25 erytrocytenheter. Ferritinkoncentration på 1000 mg/l används som ett riktmärke för att starta behandling. Behandlingen ordineras av hematolog och kan ges parenteralt (Desferal) eller i tablettform (Exjade, Ferriprox).
Kapitlet utarbetat av Terapigrupp Anemi.