Renal anemi utvecklas till följd av otillräcklig erytropoetinproduktion. I klinisk praxis är det sällan aktuellt att kontrollera erytropoetinnivåer. Anemi vid kronisk njursvikt uppstår vanligast vid glomerulär filtrationshastighet (GFR) under 30 ml/min, men nedsatt erytropoes kan noteras redan vid GFR 50–60 ml/min. Renal anemi är en uteslutningsdiagnos vid normocytär anemi med relativt lågt retikulocyttal.
Kronisk njursvikt är ofta associerad med funktionell järnbrist. Järnbrist kan även förekomma vid normala ferritinvärden.
Provtagning renal anemi
- Basala anemiprover: Hb, LPK, TPK, B-celler (diff), MCV, retikulocyter, CRP.
- Prover renal anemi: SR, CRP, Kreatinin, S-Cystatin, P-järnmättnad, P-Ferritin
Se delkapitel Anemidiagnostik för ledning i att särskilja olika anemityper.
Behandling
Vid renal anemi föreslås järnbehandling innan behandling med erytropoesstimulerande läkemedel (ESL) startas. I första hand rekommenderas oral järnbehandling vid renal anemi hos icke dialyspatienter. Effekten bör utvärderas efter 2 månader och om inte effekt ses bör man pröva parenteralt järn. Vid GFR < 30 ml/min rekommenderas målnivåer ferritin > 500 µg/l och järnmättnad > 3.
Om behandling med ESL övervägs ska njurläkare konsulteras. Mål för hemoglobin vid ESL-behandling är 100–115 g/l. Behandling med ESL är sällan aktuellt vid Hb > 100 g/l och vid nivåer > 120 g/l ökar risken för komplikationer.
Förutom ESL finns ett peroralt läkemedel Evrenzo som kan förskrivas av njurläkare vid symtomatisk anemi associerad med kronisk njursjukdom.
Kapitlet utarbetat av Terapigrupp Anemi.