Tvångssyndrom

Bakgrund

Tvångssyndrom är ett förbisett tillstånd eftersom symtom måste efterfrågas aktivt. Debut sker ofta i tonåren. Prevalens är cirka 2%.

Hos patienter med tvångssymtom, särskilt när patienten är förhållandevis obekymrad av själva tvånget, överväg autismspektrumstörningar eller andra neuropsykiatriska tillstånd.

Patientorganisationer som Svenska OCD-förbundet kan bidra med information.

Tvångssyndrom hos barn

Diagnostik av tvångssyndrom

Tvångstankar – påträngande, skrämmande och ångestväckande tankar, ibland i uttryck av gnagande tvivel, magiskt tänkande, inre bilder och impulser.

Tvångshandlingar – handlingar som utförs onödigt ofta, länge och på ett detaljerat, schemabundet eller rituellt vis, som regel för att neutralisera en tvångstanke.

Medan tvångstankar är ångestskapande brukar tvångshandlingar vara ångestdämpande.

Underdiagnostik och underbehandling av tvångssyndrom är vanligt. Patienten skäms ofta för sina symtom och har burit dem länge i tysthet med livsinskränkningar och ökad risk för samsjuklighet som följd.

Hos patienter med ångest, nedstämdhet eller oro: Beakta möjligt tvångssyndrom!

Screeningfrågor

1. Tvättar du dig mycket fastän du egentligen är ren, eller har det varit så tidigare?
2. Kontrollerar du upprepat spisen eller att du har låst dörren, eller har det varit så tidigare?
3. Måste du göra saker om och om igen för att uppnå känslan av att det är precis rätt?
4. Har du återkommande och påträngande tankar, inre bilder eller känslor som gör dig orolig och som inte går att stoppa?

Behandling

Psykologisk behandling rekommenderas i första hand. Vid svårbehandlade tillstånd, remittera till psykiatrin.

Psykologisk behandling

KBT med exponering och responsprevention rekommenderas i första hand. KBT kan kombineras med läkemedelsbehandling.

Egenvård

Ge råd om stresshantering, basala rutiner som måltidsvanor, sömn och fysisk aktivitet samt att undvika social isolering.

Farmakologisk behandling

SSRI: sertralin 50–200 mg. Långsam upptrappning. Ofta ligger måldos i det högre intervallet.

Vid utebliven effekt eller oacceptabla biverkningar bör i andra hand annat SSRI-preparat provas.

Ofta krävs långa behandlingstider, minst 12 månader men i många fall till och med livslång behandling.

Efter 12 månaders symtomfrihet med pågående behandling kan man försöka minska dosen eller trappa ut läkemedlet. Risken för återfall ökar efter utsättning, som bör ske gradvis under flera månader. Vid eventuell försämring återgår man till den senaste framgångsrika behandlingen.

Kapitlet utarbetat av Terapigrupp Psykiatri.